Syndarens Dagbok

Tycker det är synd att allt har blivit så snett. Något hände på vägen och vi har helt och hållet glömt bort oss själva i denna värld då allt går ut på att tillfredsställa andra.

Vi går på påskmiddagar i tron om att mormor vill träffa oss, målar huset för att det ska se snyggt ut i grannskapet och sliter ut sig, både psykiskt och fysiskt, för att en arbetsgivare ska bli nöjd och ännu rikare.

Är det verkligen meningen att man ska ha ångerst måndag till fredag, depressions-shoppa och supa bort de värsta tankarna på lördag, för att avsluta veckan med självmordstankar och ett övertrasserat kreditkort på söndagen?