Syndarens Dagbok

I vår, annars så trivsamma värld, traskar det omkring en drös människor som verkligen står ut från mängden. Dessa få, livnär sig på andras energi och kan med sin blotta uppenbarelse ta död på den vildaste fest, trevligaste sammankomst eller härligaste tillställning. Likt en osynlig dimma, påminner lite om vår hunds smygisar, sveper en ond aning över en och lämnar en stank av bitterhet och cynism tills det till slut bara finns rent hat kvar.

I mitt fall är det ganska illa. Denna ringmuskel till människa finns i min närhet, vare sig jag vill det eller inte och under alla dessa år jag har bistått med min hjälp har jag endast belönats med huvudvärk och skit på tummen. De grundläggande problemen är att X inte hyser någon form av empati, saknar all form av respekt för människor i sin närhet och tror sig själv vara guds gåva till hela mänskligheten.

Det jag skulle vilja göra är att låna ut mina sinnen till X under en dag. Mina ögon så hon fick se den verkliga bilden av henne. Mina öron så hon fick stå ut med de dolda förolämpningarna. Min känsel så hon fick känna hur ont det gör att aldrig räcka till och min bittra smak i munnen man får när man biter sig i kinden efter ännu en obefogad utskällning.

Trots allt så vill jag ge henne ett gott råd: Jag vet att livet inte varit så lätt, att olycka har drabbat vår släkt till den yttersta grad men då ska man ta hand om varandra, stötta och hjälpa, inte försöka krossa alla som står nära. Tyvärr är det försent. Vägrar att låta mig förödmjukas mer. Till skillnad från dig så vill jag forsätta leva. Punkt.